Vulkanland

När aptiten för omvärlden växte i Europa var det just hit spanjorerna först kom. León är den andra staden som grundades av spanjorer i den nya världen (den äldsta, Granada finns också i Nicaragua). Som en stjärna i mitten av solsystemet ligger den eleganta medeltida katedralen placerad mitt i Leóns centrum.

Hit letar sig skolungdomar, barnfamiljer, pensionärer och förälskade par varje kväll. För att umgås, beskåda och beundra katedralens reflektion i parkens fontän men också för att köpa en korv eller popcorn i de otaliga gatustånd som kransar kyrkans tillhörande torg.

León var också den starkaste bastionen av sandinister under det konliktfyllda 1980-talet. Inbördeskriget som en stor del finansierats med amerikanskt militärt bistånd. Något som senare skulle göra att dåvarande president Ronald Reagan hamnade i blåsvädret i vad som kom att kallas Iran - Contra affären.

Även om kriget finns i de flestas minnen, är det väldigt få saker som alltjämt påminner besökare om kriget. Till skillnad från grannländerna i norr finns inte här samma problem kvar, likt baksmällan efter en allt för hård fest. Honduras, Guatemala, El Salvador plågas ännu av de vapen som användes under kriget, många som idag fortfarande används vid rån och mord. Där finns också en utbredd korruption hos polis och åklagare samt en utbredd straffrihet.

Nicaragua däremot, kanske något förvånande, är ett av de absolut säkraste länderna i Latinamerika. Detta är nått som är påtagligt i städerna, där människor rör sig på kvällar utan större restriktioner. León är däremot en hetfläck på ett annat sätt. Här ligger ett av världens mest aktiva vulkaniska områden. Ur många vulkankratrar pyser det ånga som kan skådas miltals.

Efter frukost bestämmer vi oss för att bestiga Centralamerikas yngsta berg. För 150 år sedan var det ett enormt utbrott i närheten, tillräckligt stort för att skapa den över sjuhundra meter höga vulkanen. Eftersom inga växter tagit rot på bergsidorna kan man fortfarande tydligt skåda den nattsvarta vulkanstenen, vilket också gav bergets dess namn, Cerro Negro (det svarta berget).

Efter trekvart på obefintliga vägar, genom hästhagar och betesmarker kommer vi fram till foten av vulkanen. Respektingivande men också inspirerande täcker den stora delar av vårt synfält. Till en början klättrar vi över större block som ger grillkolsliknande läten när vi kliver över dem.

Varefter stigningen ökar minskar också storleken på stenarna. Till slut är det en grovkornig sand vi vandrar på. Halvvägs upp på berget tilltar även en kraftig sidovind. För ett tag känns det som att vi är i en testtunnel för flygplan. Vinden blir så kraftig att vi emellanåt kan luta oss emot den.

Med hjälp av några klunkar vatten ur den halvfulla flaskan och några tunga steg skymtar vi snart toppen inom räckhåll. Under fötterna sipprar det ut het vattenånga i den porösa sanden. Väl uppe på toppen kan vi skåda ut över ett vidsträckt landskap täckt av många tidigare släktingar till det berg vi nu står på.

Ett dussin kilometer från denna zon finns resultatet av tusentals år av erosion. Här möter stilla havet den finfördelade, mörka vulkansanden. Längst ut i kustbandet samlas det varje år mängder av havssköldpaddor, för att sedan begrava avkomman till en ny generation i det som en gång varit en mäktig vulkan.

Vi har hittat hit med hjälp av både kanot samt häst och vagn. På Los Brasiles Island ligger det ännu bara ett vandrarhem. Förutom att beundra de vänliga och uråldriga reptilerna kan man även njuta av de välkända vågorna längs den vidsträckta Stillahavskusten. När vi anländer är stället öde, de flesta sköldpaddorna har redan besökt stranden för säsongen. Vi gör dock det bästa för att njuta av de väldiga vågorna.

Under kvällen rullar dock ett kraftigt åskväder in över stranden och lyser upp himlen i ljusblåa nyanser. Vi sitter uppe sent och ser blixtar möta de fjärran vågorna samtidigt som vi sippar på varsin nygjord kopp te.