Fumi

Ute på den heliga ön Miyajima har vi samlats tillsammans med några dussin andra turister. Vi är här för att se solen sjunka ner i havet bakom öns berömda torii – porten i vattnet.

– Ursäkta, hur gammal är pojken?

Bakom mig står en äldre herre i skjorta och välpressade chinos. Två nyfikna, vänliga ögon tittar på mig bakom ett par stålbågade glasögon. Han presenterar sig som Fumiki Gendo, men säger att vi kan kalla honom Fumi.

Han berättar att han rest till Hiroshima för att träffa sin bror, som han inte sett på länge. Han säger att han nyss bett för sina föräldrar uppe i det buddhistiska templet på ön, och pekar med stadig hand mot en byggnad högt uppe i den frodiga bergssluttningen. Jag frågar om han har barn. Det visar sig att hans son dog i cancer för ett tiotal år sedan.

Efter en stunds samtal får vi veta att Fumi bor i samma stad som vi har som bas under vår resa – Osaka.

Han räcker mig ett prydligt japanskt visitkort, och plockar sedan fram en liten anteckningsbok för att noggrant skriva ner våra kontaktuppgifter.

– Nara på fredag, säger ni? Jag kanske kan boka om min almanacka.

– Det behöver du inte, säger vi och tänker samtidigt på de bekanta som kanske får ett återbud.

Solen har gått ner, och kylan smyger sig på. Vi får en varm kram av den energiske mannen innan vi skyndar hemåt.

När vi går och lägger oss torsdag kväll har vi ännu inte hört något från vår nyfunne bekant. Kanske var det trots allt inte så lätt att boka om.

Fredag morgon ligger ett mejl i inkorgen. "Today it is Nara day!" står det – skickat 04:32.

Vi hinner besöka det enorma och magnifika Tōdaiji-templet och hälsa på stadens mest kända invånare – hjortarna – innan vi möter Fumi för lunch.

Han har bokat bord på en av stadens finare restauranger, där de serverar exklusiva tolkningar av lokala specialiteter. När notan kommer råder det inga tvivel: vi är hans gäster.

Vi promenerar genom det vackra historiska centrumet och besöker ytterligare ett tempel som är klassat som världsarv. Fumi guidar oss personligen, med en blandning av stolthet och glädje.

Men framför allt får vi lära känna honom. Han har både studerat juridik och haft en lång karriär på Panasonic, vilket tagit honom till många delar av världen. Under sina sista yrkesverksamma år arbetade han med att stärka Japans varumärke utomlands och bygga relationer över gränser.

– Jag ser mig själv som en japansk kulturell ambassadör, säger han med ett leende.

Efter en heldag i Naras historiska kvarter sitter vi på pendeltåget tillbaka till Osaka. Jag vänder mig till honom.

– Hur många syskon har du?

Hans ansikte förändras. Leendet bleknar.

– Jag hade fyra syskon. Men min äldste bror dog i atombomben.

– Jag beklagar verkligen, säger jag tyst. Vi kan prata om något annat om du vill.

Men Fumi tvekar inte.

– Det var en augustimorgon, klockan var 08:15. Min storebror och några grannpojkar lekte mellan husen. De såg något i himlen – ett föremål som hängde från en fallskärm, sakta dalande mot marken. Ingen visste vad det var.

– Min brors kläder brändes fast i huden. Han och grannbarnen dog direkt. Han var tolv år gammal.

– Vi åkte till Hiroshima och fredsmuseet för att besöka honom.

Fumi visar mig en bild på sin telefon. Den är tagen inne på museet. På bilden ser man ett bronsplakat och två trasiga, brända klädesplagg i barnstorlek – en skjorta och ett par byxor.

– Det här är min bror. Till höger ligger pojken som bodde i huset bredvid.

Jag känner hur en klump växer i halsen. Tårarna bränner bakom ögonlocken.

– Jag var fyra år, fortsätter han. Jag minns att mamma blev blind i samband med detonationen.

– Efter några dagar föll all hud av från hennes armar.

En tår rinner nerför min kind.

– Tack för att du delar med dig, viskar jag.

– Det är därför fred är så viktigt för mig. Jag har ägnat hela mitt yrkesliv åt att bygga broar mellan människor. Jag vill visa upp det bästa av Japan för världen – och jag hoppas att de som kommer hit får med sig en positiv bild hem.

Jag samlar mig.

– Det är fantastiskt att du är så hoppfull och varm, trots allt du har gått igenom. Många hade blivit bittra.

Han skrattar stillsamt och tittar på mig med sina vänliga, bruna ögon.

– Tusen tack för idag. Här måste jag av – det är mitt stopp.

Han ger oss ett fast handslag och tar ett särskilt avsked av Ingemar, innan han kliver av tåget.

Allt faller plötsligt på plats. Ingemar är nästan jämnårig med pojken som dog – lyckligt ovetande om krigets fasor. Kanske var det just därför Fumi sökte kontakt med oss den där kvällen på Miyajima. I ett annat liv kunde han själv ha fått den barndom han förtjänade.

Ett fantastiskt möte med en enastående människa.